vissa formativa perioder av ens liv är som att vandra i alperna. går man “fel”, vinglar till etc så dör man bara. man får inte tappa fattningen i nuet. jaget träder in och förstärks när förintelsen är alternativet. en fot framför den andra. super hårda kliv i snön längs en bergsrygg med hälarna först så man inte trillar. rutinen kring det stannar- jag är så här och så här. det går inte att förinta mig, det här är mitt spår. egot är sista chansen, deppigt. men alla kan förändras *pepp mode*