skola 6 timmar, så mkt kultplatser, lera, huvuden och huvudlösa streckgubbar. det bara aktualiserade min dödlighet än mer, måste gå till en psykoanalytiker. jag har gått i psykoterapi tidigare men bara till såna da buzz-psykologer som springer maraton och fingrar på fällar när man ser dom civila. tror dom funkar bäst på såna som “upprepar destruktiva mönster” och ba herueka. hålen blir mönster och dom reser sig i labyrinter sen, önskar en psykoanalytiker sa: “eller monster!!!” och kopplade det till info på nåt sätt. theseus och minotaur i labyrinten?? eller vad som helst. då hade jag ba mmm, du har mitt förtroende. trots att jag än en gång blivit bedragen i vackra svepningar. gemensamt för alla psykologer är att dom försöker få mig att känna och uppleva med dom, jag är inte lagd åt det hållet. jag lyssnade på desperado med eagles och insåg håkan hellströms “nu kan du få mig så lätt” bara är en melodiskt vulgär version av den. inte fattat det innan. jag är motsatsen till en desperado men verkligen ingen håkan hellström. dom sjunger

Desperado, oh, you ain’t gettin’ no younger
Your pain and your hunger, they’re drivin’ you home
And freedom, oh freedom well, that’s just some people talkin’
Your prison is walking through this world all alone

var är home då, döden? jag sitter inte på fences, jag har ingen gate att öppna. it’s wide open. kanske det som är problemet

min första duktiga psykoterapeuts omdöme var “det finns ett glapp”. möt mig halvvägs då, ta emot mig så dör vi i fallet ville jag ropa, för jag var förälskad i honom och 19 år. men sa ingenting

nu fattar jag mer. skönt att läsa och skriva. jag är en romantiker som alltid ansträngt sig mer än nödvändigt, så jag är heroiskt lagd utan någonting att rädda. vill kasta mig ut och rädda. jag vet inte ens vem som skriver längre, men livet kan samtidigt inte vara ett fall