ikea i kungens kurva är en enda stor hadeskarusell! dom som snurrar runt i den är sinnessjuka och borde spärras in? jag va i alla fall där för en vecka sedan och stirrade in i en bokhylla när telefonen ringde. min farmor hade dött. jag log brett och skötte samtalet som en receptionist. hörde knappt va den i andra änden sa eftersom jag distraherades av skrikande ungar och en gubbe som fraktade runt en deppig kärring på en lastpall. hon skulle “ligga hemma” i 2 dagar — “varför då?” tänkte jag och nästa tanke var: “det är väl inte rötmånad”. sedan lade jag på. tack så mycket, hej då. mitt ex sa “oj vad LYCKLIG du ser ut! vad har hänt?” men jag mådde illa för det va en restaurang i närheten och jag tänkte på morfin, på en dammig dateparfym i min farmors badrumsskåp, på inramade bilder på mig själv som jag skulle plocka ner i lådor och på gamla teckningar och presenter jag skulle ta tillbaka.

det var som att se genom en takfläkt, men jag irrade vidare förbi doftljusen och tog några gula för det är min favoritfärg. jag tog ett svart också, för det va ju nån som hade dött. kollade upp på mitt ex som skrattade eftersom jag köpte ljus hela tiden när vi var ihop och jag saknade gamla mig som också hade dött. väl hemma satte jag ihop bokhyllan på några minuter. behövde knappt instruktioner då jag var mer logisk än döden själv. satt och hamrade in dom där små träsnopparna i hålen och sjöng olika låtar som jag glömt verserna till. sedan fortsatte jag le som en byfåne hela kvällen, som att någon iakttog mig. ungefär samma stämning som när man skickas ner i fritt fall över en liten, obetydlig sak och någon bekymrad bödel säger: “men det är lugnt va?” och man nickar och ler för man vill inte ge en rutten människa en endaste aning om att nåt fortfarande lever inuti, för då sprider den sin stank över det också.

hursomhelst låg min farmors sista brev till mig på hallmattan, det hade anlänt på tisdagen. jag öppnade kuvertet, tog ut sedlarna och läste brevet:

söndag 29-6-2014!
älskade barnbarn. jag får nog inte vara med längre. jag önskar det ska gå dig väl i livet och undvik falska människor om det går. du är det käraste jag har men jag måste lämna dig och det känns hemskt för mig. om jag skulle orka skriver jag nå mer. avslutar med att önska dig ALLT gott i livet. kära varma hälsningar, farmor

och det var det.

slut gör mig trög för jag sänker ankare i allt som dör, oavsett om det är ett förhållande, en attraktion, en vänskap, en syster, en pappa eller en 88-årig gammal kärring. varenda slut är del av en inbromsning vars dynamik rör sig emellan att stärka och att förblinda. jag drar mig till minnes när jag googlade smärta för länge sedan och i utdraget från vårdguiden läste: “smärta är ett tecken på att någonting är fel i kroppen” varpå min första tanke var: “men tänk om det är rätt då!” och jag blir mer och mer övertygad om riktigheten i att det är så

Posted in | no comments »