varför fotar lantisar sina barn när dom är sura? alltid en barsk, blängande lintott. föräldrarna är troligen stolta över att lyckats bistå det skeptiska samhället med ytterligare en liten ängel. inget provocerar mig mer än föraktet mot tillgjordhet. har förstått det bottnar i människor har social fobi och dristar sig inte till att kommunicera med människor utanför deras omedelbara närhet. dom bara ser, rent ytligt. för mig har ytlighet depuis toujours varit ett valhänt försök att intyga mig själv och alla andra om att “det inte är nåt fel här, gå vidare”. jag tror föraktet mot tillgjordhet bildar klangbotten i: “jag kommer inte åt den här personen” och det är ju tacksamt om personen inte vill bli upptäckt. jag tycker om att misslyckas i problemlösning så jag har givetvis angripit problemet på fel sätt, genom att vara avväpnande dålig, vulgär osv – titta, jag är inte tillgjord. jag är “real”. men hur mycket vidgas inte klyftan ytterligare när man väljer utsmycka sig med “fel”. allt har troligen sin upprinnelse i att jag växte upp i en slags bizarre feberdröm där allt handlade om två saker, mig och klyftan. ju mer obefintliga mina reaktioner var, desto bättre var det för alla inblandade. samma ömsesidighet fanns där, för jag kände mig som en vinnare utan kontaktyta. jag och min förra psykolog pratade mycket om drömmar, för det är enklare och tiden går snabbare då, hurusom: alltid i mina drömmar rör jag mig genom bekanta, älskade miljöer och slår ut armarna – “det här!” men det finns ingen annan där. naturen skulle svara med ekot: här här här, varvid jag skulle fråga: men var är du! och det skulle svara: du du du.. usch vad deppigt det blev. men, jag tycker om att börja med “jag hatar blabla” och sen spåra det, nåt lättar