här kommer en text jag skrev till skolan

Peddoleken

Under mitten av 90-talet uppstod en kittlande lek bland oss skolbarn som var intressant i det avseendet att den rörde sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Leken blev ett slags utrymme för oss elever att i en relativt skyddad miljö förhålla oss till, samt bearbeta de farhågor som fanns ute i världen. Startskottet till leken var att två barn under en rast hade sett en vit volvo stanna till på skolans vändningsplan. Kort därefter hade bilrutan vevats ned varefter en man hade stuckit ut en stor penis genom bilfönstret och dragit några snabba tag innan han snabbt avlägsnat sig från platsen. Detta rapporterades uppjagat till vår lärarinna inför samlad klass och reaktionerna lät sig inte vänta. Spekulationer utbröt om mannen var en pedofil eller en skribent för dagens nyheter. Vår lärarinna tog det hela med ro och försökte övertyga oss om det senare och inga vidare åtgärder vidtogs. Följande skoldag var leken igång och kom att fortsätta vårterminen ut som en slags följetong avgränsad till rasterna och till diskussioner kring matsalsborden. Flera elever kom att rapportera iakttagelser av den vita volvon och en elev sade sig ha sett kamerablixtar i utkanterna av skolgårdens långsida där ett flertal barn tidigare lekt modellagentur. Leken tog formen av ett detektivarbete med inspiration från tv-seriernas värld där pedofilens närvaro på olika platser i utkanterna av skolgården försökte styrkas. Någon hittade en glödande cigarettfimp vid cykelställen vilket accepterades som belägg för hans omedelbara närvaro på området och ett limstift på vändningsplanen blev i lekens värld ett kasserat sexredskap pedofilen använt i stjärten när han lurpassat på barn i bilen. Vuxna underrättades inte om händelseförloppet, således stärkte leken samhörigheten mellan oss elever. Målet var att “förföra honom” utan hjälp från lärare eller lokala auktoriteter. Även de elever som tidigare varit ensamma på rasterna, inkluderades och fick betydelsefulla roller. Vissa höll utkik efter den vita volvon vid staketet mot landsvägen för att ta registreringsnumret. Andra skötte pappersarbetet över bevismaterial, vittnesuppgifter och signalement. Vid ett tillfälle utvecklades en situation där en flicka axlade rollen som lockbete och fick uppgiften att dansa i närheten av skolgårdens fyra parkeringsplatser under täckning av elever. Syftet var att locka fram honom och sedan närma oss sexigt i samlad trupp och “kasta av allt”, likt ett sagomotiv där det stora, ensamma rovdjuret skulle förföras av de små, men många barnen. En gammal klasskamrat minns leken tydligt och berättar om sina tankar kring den:

Vår skola var ju så pass liten och skyddad, man kände alla. Man visste ju det inte fanns något peddo som lurpassade på oss elever, men man drogs med. Jag personligen ville bara åt spänningen. Tänk om det varit sant och vi elever hade lyckats förföra honom.

Under det sena 90-talet rådde en utbredd pedofilskräck i Sverige. Huddingehärvan låg färsk i minnet och med internets ökade popularitet rapporterades det i kvällspressen om spridning av barnporr i pedofilnätverk. Man skulle kunna argumentera för att leken blev ett sätt för barnen att bearbeta otryggheten i att vara objekt för pedofilernas lustar. I leken vändes rollerna upp och ned. Eleverna jagade pedofilen i stället för det omvända förhållandet och njutningen bestod i spänningen och samhörigheten eleverna emellan. Samtidigt blev leken ett sätt för barnen att pröva på vuxenlivets rollfördelning. Vissa elever axlade rollen som äventyrare och tangerade trygghetens gräns genom att söka efter pedofilen i utkanterna av skolgården. Andra höll sig kvar på skolgården men bidrog i andra roller, som att dokumentera händelseutvecklingen. Värt att notera är att en sammanslagning av klass 3 och 4 skett innan leken inleddes, varvid eleverna uppmuntrades till att lära känna varandra. I leken bearbetades således även momentet att orientera sig i en ny klass och genom händelseförloppets utveckling uppbådades en kollektiv ansats av eleverna till att integrera klasserna. I samband med att skolavslutningen närmade sig avvecklades leken successivt och följande termin var den ersatt av andra aktiviteter i uppsplittrade grupper. peddoleken förpassades till minnenas arkiv och blev ett slags monument över en lyckad integration av klasser med en sammanhållning som, efter den gått förlorad, vid valda tillfällen återberättades med nostalgi.