lol. jag har genomlidit en.. akut psykos?? delirium? har rakt av ingen aning om vad som utlöste det här tillståndet som varade uppskattningsvis 4-5 timmar innan det klingade av och försvann. hursomhelst, jag vaknade vid lunchtid söndags och rusade upp ur sängen, började plocka undan. jag var övertygad om att någon skulle komma på besök så jag dammsög och hade mig. efter lite drygt en halvtimme “kommer dom” – mönstren. det är som om jag hamnat i en parallell verklighet där allt jag ser är förgiftat av visuellt skräp. så här upplevdes mitt synfält i en millisekund

och nästa millisekund förändrades det till någonting annat helt obegripligt. allt medan jag är övertygad om att det mänskliga tillståndet är parasitärt och ondskefullt till sin natur. jag tittade på 5 strips som låg på en tallrik i kanske 4 minuter. det var bara så ohyggligt fult och patetiskt. överallt låg döda ting och skrämde mig med sin ruttenhet. vet ni hur vidrig en strumpa är?? hur ondskefull en tvättkorg kan vara? till slut känner jag att pulsen går ner, att jag inte är lika skrämd utan liksom mer “accepterar det i väntan på att det ska gå över”, ja då kommer dom här och väller in som en våg över allt

så jag försvinner, stänger av och sen väcker kroppen mig eftersom jag glömt andas på gud vet hur länge. så jag andas samtidigt som något frågar mig “om jag vill veta”. alltså, jag halvsover inte vid det här laget, jag sitter upprätt i sängen och mönstren är kvar som pulserande svetsfläckar på näthinnan och jag känner att jag måste säga “ja” för att få mönstren att försvinna och när jag säger ja spricker kulissen isär och jag har svårt att beskriva den fasa jag upplevde när jag såg “verkligheten”. tomheten man upplever på ett dansgolv, i en orgie, på tjack eller i en relation är inte tomhet utan bara typ rastlöshet, irritation och tristess. det jag upplevde var sann tomhet och det enda jag kunde tänka var “det finns inget bakom” så jag började grina. inte för att det var synd om mig, utan för att det inte var synd om någon. det finns inget “ljus”, ingen kärlek eller godhet. bara roulette och människor som tror. jag hatade mig själv på nytt, som att jag hatade mig själv för första gången. det till trots var jag ändå lycklig när jag “kom tillbaka” och har hela dagen gått runt med en ny känsla. som att himlen skiftat nyans, blivit mer lila men att bara jag kan se det. livet är disharmoniskt och groteskt men, det vackra i det är att jag känner att hoppet har lämnat mig nu. äntligen är jag helt fri